American, 1848 - 1920  Related Paintings of Stephen Wilson Van Schaick :. | Visitationist Church in Warsaw | A Street in Old Scarborough | Bathing girl who sat up haret | the sacrifice at lystra | Young Lady of the Leblond Family. gf |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
john scarlett davis
John Scarlett Davis (1 September 1804 - 29 September 1845), or Davies, was an English painter of the first half of the nineteenth century. Davis was born in Leominster, the son of James Davis, a watchmaker; Scarlett was his mother's maiden name. At the age of eleven, Davis won an award from the local society for the encouragement of the arts. He was educated at the Royal Academy of Art School in London, and began exhibiting his works at the annual Royal Academy shows in 1825. He was influenced by the work of his contemporary, Richard Parkes Bonington. Davis painted portraits, landscapes, and church interiors, and developed a distinctive specialty in painting the interiors of art galleries. His picture The Interior of the British Institution Gallery (1829) records a collection of Old Masters. His watercolor of the collection of Benjamin Godfrey Windus (1835) shows the Turner pictures on the walls. (John Ruskin studied those Turners while writing his Modern Painters.) Davis painted the interiors of the Louvre as well. Between 1842 and 1845 he was commissioned to draw copies of the paintings in the collections of the British royal palaces. Davis painted scenes on the Continent during his travels there. He was in Florence in 1834, and Amsterdam in 1841. He painted the interior of the Uffizi Gallery. Davis's later years were marred by alcoholism and spells of imprisonment. His posthumous reputation suffered as a result. Davis's name is almost identical to that of John Scarlett-Davies, a modern video artist and director.
Anna Elizabeth Klumpke
1856-1942 Anna Elizabeth Klumpke (October 28, 1856?C1942) was American portrait and genre painter born in San Francisco, California, United States. She is perhaps best known for her portraits of famous women including Rosa Bonheur and Elizabeth Cady Stanton (1889). Her father, John Gerald Klumpke, born in England or Germany , was a successful and wealthy realtor in San Francisco. Her mother was Dorothea Mattilda Tolle. Anna was the eldest of eight children, five of whom lived to maturity. Among her siblings were the astronomer Dorothea Klumpke-Roberts, the violinist Julia Klumpke, and the neurologist Augusta D??jerine-Klumpke. At age three, Anna fell and suffered a fracture of her femur. She fell again at age five and suffered osteomyelitis with purulent knee arthritis. It handicapped her, and her mother took extraordinary means to remeded the problem by taking Anna and three siblings to Berlin for treatment by Dr. Bernhard von Langenbeck. The treatments lasted 18 months, including thermal baths at Kreuznach, but unfortunately they were not successful, and she would remained hobbled all her life. While in Europe, her mother ensured that all of her children had excellent tutoring. The time away in Europe placed a strain on the relationship of her parents. When Anna was fifteen, her parents divorced. She and her siblings (now numbering five) moved with their mother to Göttingen, Germany, where they lived for a time with Mattilda's sister, who had married a German national. Anna and her sister Augusta were sent to school at Cannstatt, near Stuttgart. At age seventeen, the family moved to Clarens, near Lake Geneva in Switzerland where she spent two years in boarding school. She studied art at home for the next few years, and in October 1877, moved with her family once more to Paris, where she was later enrolled in the Julian Academy (1883-1884), under the tutelage of Tony Robert-Fleury and Jules Lefebvre. At one point she also studied under Vuillefroy. She presented her first work at the Paris Salon in 1884, while still at the Academy, and she won the grand prize for outstanding student of the year. She showed regularly at the Salon for several more years.